Min barn vill inte leva…
-
Jag är mamma till en fantastisk omtänksam, glad, kärleksfull, smart pojke på 11år.
Min son är mycket känslig och vi upplevde ibland honom som våran lilla “dramaqueen” så att när han sa att han var dum tänkte vi att det bara vara något han sa för att få uppmärksamhet mm, jag och hans pappa sa att vi inte tyckte det osv….
År 2019 fick vi första mejlet från skolan där det var något som triggade vår son att han hade jätte dålig självkänsla.
Vi pratade om det men han pratade bort det och var inte intresserad att öppna sig.Känslorna om hans självkänsla kom lite då och då och vi sa ofta hur mycket vi älskar honom och att vi tycker inte alls så som han känner dvs att han var dum mm.
Vi visste ju inte att hans tankar blev djupare..
Slutet av år 2020 slängde han sig i mina armar och grät, jag frågade honom vad som hänt men han ville inte berätta utan sa att jag skulle bli arg.
Jag sa att oavsett vad det är så lovade jag att inte bli arg, jag höll honom i mina armar och han grät på ett sätt som var annorlunda.
Han viskade att han ville dö.. jag lyssnade och sa att vi alla kan känna så ibland och att det finns så mycket att leva för, känslor som bara finns där men sedan blir det bra. Sa att jag älskar honom och är så stolt över honom!!
Han berätta att han funderade på att skära sig med kniv och hoppa från en bro som var intill huset.
Jag blev lite ställd..och frågade om något speciellt hänt? Men han satt han känt så länge.
Jag sa att nästa gång han känner så kan han antingen ringa mig (jag och pappa lever åtskilda sen han var 3 år gammal) eller komma till mig så vi kan prata. Jag bad honom att inte göra något dumt…Han började gråta igen…
MAMMA JAG KAN INTE LOVA DET!Jag kände lite panik och svalde några gånger. Vad händer!!! Min son mår dåligt och han kan inte berätta varför??
Kramade om honom och sa att jag älskar honom så mycket och att jag är så stolt över att han berättade detta.
Han ville inte jag skulle berätta det för någon. Jag sa att det måste jag, och att jag kommer kontakta kuratorn i skolan och pappa. Förklarade för honom att man ska inte behöva känna så som han känner och vi måste prata med nån som kan hjälpa.
Han sa inte mycket..Ringde Kuratorn nästa dag.
Berättade för henne och hon sa att hon skulle ta in honom på samtal.Ringde BUP akut men dem behövde en remiss och tyckte han var lite väl ung..
Dagarna gick ( Jag och min son har tät kontakt) och han åkte till sin pappa.
Kuratorn ringde mig och berätta att han inte ville öppna sig och att pratat om fina bilar osv…Veckan gick och han kom till mig igen. Pratade med Pappa om vad han ansåg och sonen uttryckte sig ofta att han är dum, dålig och inte kan något, berättade han.
Fick samtal från skolan att han hade sprungit ut i vägen bland bilarna och lärarna hade tagit tag i honom och frågade vad han gjorde för något. Han hade svarat: Jag vill dö.
Ringde försäkringsbolag, råd och tips var jag kan vända mig..
Jag är ensamstående och hade jag haft dem pengarna hade jag bokat privat psykolog men hade dessvärre inte utrymme ekonomiskt för det och var tvungen söka efter annat.Ringde Kuratorn igen..
Det var bilprat igen osv.. Hon tog in honom 3-4ggr men det var bilar varje gång.Ringde UPH, vi var nu på väntelista och tillslut fick vi prata med en psykolog som hellre ville prata med oss föräldrar och använda svåra uttryck så vår son inte förstod.
Han hade tvångstankar och vi fick lite samtal om hur vi skulle bemöta honom med detta.
Till en början så lugnade sig allt. Men sanningen var att han slöt sig…Han ville inte berätta..
Han berätta bara för storebror som reagerade på att han slog sig själv och detta hade pågått länge och kände skuldkänslor att han inte berättat tidigare.Skolan ringde igen… Nu hade han uttryckt sig på en lektion att han inte ville leva och att han var dum i huvudet.
Ringde skolsköterskan igen och vi bokade in en tid med skolläkare som sen i sin tur skickade remiss till BUP.
Nu är det år 2022 och vi har kommit in på BUP.
Det känns bra men jag är så orolig för honom!! Vill att han ska må bra!! Nu väntar vi in en vårdplan för vår son. Dem har bekräftat att han är självmordsbenägen.Det är tufft..
Jag tänker varje dag som mamma..Finns det någon annan som har en liknande situation?
Hej! Det kan inte vara lätt när ens barn vill dö när man som du önskar det bästa för ditt barn och vill att han ska må bra. Du verkar vara en så bra mamma, verkligen.
det verkar som din son kanske kan ha en diagnos? Vilket BUP får utreda, det är ju deras jobb. Att få en diagnos hjälper ju inte hur han känner men det kan vara en lättnad för er att ”veta vad som är fel”
jag har ingen liknande situation, men vill skicka massa kramar och hoppas att det blir bra för honom och för er!
Jag hoppar bara in här för att säga att du är en fantastisk mamma. En jättebra mamma!
Du gör ett fantastiskt jobb i att ta hand om detta på det sätt du har gjort och ibland är det enda man kan göra exakt det du gör för även om de vill så har inte ens föräldrar alltid magiska lösningar till deras barns problem även om de önskar de kunde radera allt ont i världen för dem.Jag hoppas att detta inte blir taget på fel sätt men jag ville bara att du ska veta att du enligt det du skriver gör allt rätt och att du gör ett jättebra jobb.
Glöm inte att andas och även ta hand om dig själv för att orka ta hand om andra.
Azure Jugoba TrådstartarenTack för fina svar!!
Det är tufft och psykiskt påfrestande att bara ta in allt..
Varit så stressad och all fokus på min sons hälsa..Vi går på BUP-samtal varje vecka, det känns bra och läkaren försöker lära känna honom och gör en hel del tester.
Kan vara en diagnos enl. läkaren men han är svår att bedöma då han visar sidor att han trivs i skolan och det går bra på lektionerna. Utredningen pågår iallafall..Igår grät han innan han skulle lägga sig.. han ville inte dela med sig varför..
Man känner sig frustrerad av att inte kunna trösta sitt barn..
Kramade om honom… min fina son!!!
Försökte lugnt förklara att smärtan i bröstet kan ibland släppa om man lättar det. Han behöver inte berätta för mig men läkaren på BUP? Han skulle fundera på det men till mig var han så bestämd och ville inte..
Jag känner av att han tror inte på att nån kan hjälpa honom, hans självkänsla är i botten. När vi hade utvecklingssamtalet i skolan, kunde han inte ta till sig att han var duktig. Läraren, jag, pappa, vi överrösta honom med komplimanger. Men han tar det inte..Bara så skönt att få skriva av sig…
Tack!!Usch, jag känner hur tårarna rinner när jag läser detta 😭 men jag säger som ovanstående, att du är en fantastisk mamma som möter upp honom på bästa möjliga sätt 💜
Min son, som snart blir 6år, har sagt till dagisfröknarna att han vill vara död när han är hos pappa, men inte när han är hos mamma (mig) 💔 nu har även min 7åring börjat säga att han vill dö. Senast så satt han i samtal med en lärare och tog då tag i sitt eget halsband och sa att han skulle strypa sig själv 💔 jag kämpar för en utredning på 7åringen och på måndag ska vi ha SIP-möte ang. Den minsta.
Pappan och jag är inte överens om något och allra minst om barnens behov av vård för sin psykiska hälsa.
Jag är mamma till en fantastisk omtänksam, glad, kärleksfull, smart pojke på 11år. Min son är mycket känslig och vi upplevde ibland honom som våran lilla ”dramaqueen” så att när han sa att han var dum tänkte vi att det bara vara något han sa för att få uppmärksamhet mm, jag och hans pappa sa att vi inte tyckte det osv…. År 2019 fick vi första mejlet från skolan där det var något som triggade vår son att han hade jätte dålig självkänsla. Vi pratade om det men han pratade bort det och var inte intresserad att öppna sig. Känslorna om hans självkänsla kom lite då och då och vi sa ofta hur mycket vi älskar honom och att vi tycker inte alls så som han känner dvs att han var dum mm. Vi visste ju inte att hans tankar blev djupare.. Slutet av år 2020 slängde han sig i mina armar och grät, jag frågade honom vad som hänt men han ville inte berätta utan sa att jag skulle bli arg. Jag sa att oavsett vad det är så lovade jag att inte bli arg, jag höll honom i mina armar och han grät på ett sätt som var annorlunda. Han viskade att han ville dö.. jag lyssnade och sa att vi alla kan känna så ibland och att det finns så mycket att leva för, känslor som bara finns där men sedan blir det bra. Sa att jag älskar honom och är så stolt över honom!! Han berätta att han funderade på att skära sig med kniv och hoppa från en bro som var intill huset. Jag blev lite ställd..och frågade om något speciellt hänt? Men han satt han känt så länge. Jag sa att nästa gång han känner så kan han antingen ringa mig (jag och pappa lever åtskilda sen han var 3 år gammal) eller komma till mig så vi kan prata. Jag bad honom att inte göra något dumt…Han började gråta igen… MAMMA JAG KAN INTE LOVA DET! Jag kände lite panik och svalde några gånger. Vad händer!!! Min son mår dåligt och han kan inte berätta varför?? Kramade om honom och sa att jag älskar honom så mycket och att jag är så stolt över att han berättade detta. Han ville inte jag skulle berätta det för någon. Jag sa att det måste jag, och att jag kommer kontakta kuratorn i skolan och pappa. Förklarade för honom att man ska inte behöva känna så som han känner och vi måste prata med nån som kan hjälpa. Han sa inte mycket.. Ringde Kuratorn nästa dag. Berättade för henne och hon sa att hon skulle ta in honom på samtal. Ringde BUP akut men dem behövde en remiss och tyckte han var lite väl ung.. Dagarna gick ( Jag och min son har tät kontakt) och han åkte till sin pappa. Kuratorn ringde mig och berätta att han inte ville öppna sig och att pratat om fina bilar osv… Veckan gick och han kom till mig igen. Pratade med Pappa om vad han ansåg och sonen uttryckte sig ofta att han är dum, dålig och inte kan något, berättade han. Fick samtal från skolan att han hade sprungit ut i vägen bland bilarna och lärarna hade tagit tag i honom och frågade vad han gjorde för något. Han hade svarat: Jag vill dö. Ringde försäkringsbolag, råd och tips var jag kan vända mig.. Jag är ensamstående och hade jag haft dem pengarna hade jag bokat privat psykolog men hade dessvärre inte utrymme ekonomiskt för det och var tvungen söka efter annat. Ringde Kuratorn igen.. Det var bilprat igen osv.. Hon tog in honom 3-4ggr men det var bilar varje gång. Ringde UPH, vi var nu på väntelista och tillslut fick vi prata med en psykolog som hellre ville prata med oss föräldrar och använda svåra uttryck så vår son inte förstod. Han hade tvångstankar och vi fick lite samtal om hur vi skulle bemöta honom med detta. Till en början så lugnade sig allt. Men sanningen var att han slöt sig…Han ville inte berätta.. Han berätta bara för storebror som reagerade på att han slog sig själv och detta hade pågått länge och kände skuldkänslor att han inte berättat tidigare. Skolan ringde igen… Nu hade han uttryckt sig på en lektion att han inte ville leva och att han var dum i huvudet. Ringde skolsköterskan igen och vi bokade in en tid med skolläkare som sen i sin tur skickade remiss till BUP. Nu är det år 2022 och vi har kommit in på BUP. Det känns bra men jag är så orolig för honom!! Vill att han ska må bra!! Nu väntar vi in en vårdplan för vår son. Dem har bekräftat att han är självmordsbenägen. Det är tufft.. Jag tänker varje dag som mamma.. Finns det någon annan som har en liknande situation?
Jag är utbildad hälsopedagog och har en del egen erfarenhet av att inte vilja leva min räddning var att börja äta bra omega 3 tillskott som ska vara en färskolja blandad med polyfenoler.
Så hjärnan får bra fettsyror att använda.
Jag levde med panikångest attacker som kunde vara upp till 10 timmar.
Jag skulle så gärna vilja hjälpa dig och ge dig en föreläsning om hur våra fettsyror funderar i våra kroppar men eftersom vi är anonyma här så funkar det tyvärr inte.
Jag vet såklart inte om någon av dessa anledningarna stämmer, men av vad jag har hört folk berätta om i vuxen ålder så finns det ju en del skäl till att man känner sig dålig som barn. Det kan vara värt att fråga lite om han känner igen sig i någon av dessa.
– Dyslexi / synfel / inlärningssvårighet. Kan vara anledningen till att han känner sig ”dum”.
– Sexuella övergrepp. Pappan/någon på skolan/fritidsaktivitet/jämnårig/annan släkting/närstående person.
– Sexualitet eller könsidentitet. Typ gay eller trans.
– Mobbning i skolan / fritidsaktivitet.
Såklart ställa dessa frågor på ett varsamt sätt och kanske säga att han bara behöver säga ”pip” eller göra ett litet nyp i din arm om det stämmer (i och med att han har svårt att berätta), speciellt om det skulle vara någon av de mer känsliga sakerna.
Jag hoppas verkligen att din son och du kan må bättre snart.
Hej! Jag var i samma sits som din son när jag var liten. Det finns stöd att få även för er föräldrar och anhöriga! Bup, kommunen och anhöriglinjen är bara några av ställena som kan erbjuda er stöd. Det bästa du kan göra som förälder är att fortsätta kämpa för att han ska få hjälp. Fortsätt tryck på och kräv hjälp av bup. Låt dem inte komma undan! Jag lider med er, jag vet själv hur mycket mina föräldrar fick lida utav mitt mående. Det är inte lätt att vara den som står bredvid och vill hjälpa men inte vet hur. Fortsätt som du gör, visa att du ger stöd, att han kan prata med dig och fortsätt söka hjälp åt honom. Men glöm inte att det finns stöd för dig med❤️
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.